Jag har från dag 1 ammat. Och det gick igång snabbt, han hade bra grepp, inte fått några sår etc. Så egentligen funkar amningen perfekt, fysiskt iaf!
Men gud vad det tar på mitt psyke.
Alvin är en liten kille som vill äta 1 gång i timmen. Han vill inte äta så länge, så han äter ofta istället, vilket gör att jag sitter konstant ihop med honom. Jättemysigt, men ändå inte. Han är även ett barn som inte vill/kan sova utan att ligga på antingen mig eller Magnus, vilket gör att man inte sover som man ska. Det gör självklart ingen småbarnsförälder, men jag menar att man sover inte, utan slumrar bara när han ligger så nära, ifall det händer nåt osv.
Så allt detta har gjort att jag inte gillat att amma, att jag nästan fått ångest varje gång han vaknat, för jag vet att det är dags igen. Att jag mått illa pga sömnbrist och inte orkat med varken mig själv, Alvin, Magnus eller djuren, vilket inte funkar.
Har testat att pumpa, tänkte att då kan ju Magnus ge några mål på kvällen så att jag hann sova ett par timmar. Men då blev ju problemet att jag hinner inte pumpa för han vill ju äta hela tiden, vilket gör att det finns inte så mkt att pumpa ut, eller att jag får ge honom det jag pumpat direkt. Så nej, det blev fail..
Sen har vi en faktor till... Jag har sen augusti haft utslag i ansiktet. Både jag och min barnmorska har trott att det varit hormonella utslag, då det kommit under graviditeten och blivit värre ju längre i graviditet jag kom. Men nu har det visat sig att det är en baktriell inflammation och att jag egentligen behöver en stark antiobiotikakur för att bli av med det... Och då kan jag inte amma..
Utslagen är inte farliga, MEN de kliar och svider konstant och jag blir så torr i ansiktet att jag flagnad även fast jag smörjer flera gånger om dagen. Plus att det är inge kul att vara helt prickig och röd i hela ansiktet...
Min läkare har nu skrivit ut en salva som inte behandlar min "sjukdom", men som kan lindra symtomen så länge som jag ammar. Eller ja, den skulle lindra symtomen, men kan ju säga att det gör den inte.
Så igår köpte vi hem ersättning och kommer sakta men säkert gå över till det.
Jag har valt att inte bryta helt direkt, för att skona hans mage och mina bröst. Och sen när jag gått över helt på ersättning kommer jag att börja behandla mina utslag..
Detta är ett beslut jag har tagit efter MYCKET funderingar och vägt över för och nackdelar.
Vet att bröstmjölken egentligen är det allra bästa för Alvin, MEN han förtjänar en mamma som orkar och vill vara med honom och inte får ångest. Plus en mamma som mår bra och vill/vågar visa sig ute utan att vara gråtfärdig för att man skäms över sitt ansikte.
Och nu vet alla som känner mig att jag nästan aldrig har skämts över mitt ansikte, jag är inte den som sminkat mig osv för att dölja saker och nu vill jag inte ens ta en bild på mig och min son tillsammans..
Så nej, ersättning kommer det att bli, han kommer växa sig stor och stark på det med och han kommer ha en välmående mamma!
Men som sagt så kommer det ta en stund att stuva över honom på det, än så länge har han bara fått 1 mål och det var igårkväll.
Vet att det är många mammor som önskar mest av allt att de kunde amma, att de slapp såriga bröstvårtor, barn som inte kan greppa, eller att de kunde producera mycket mjölk och jag bara "slänger bort" det. Men som sagt så väljer jag att Alvin får en glad och välmående mamma.
Han kommer må precis lika bra på ersättning :)
