OLIDLIGT!

Alltså, den här längtan och väntan, den börjar bli olidlig!!

Gick in i vecka 36 idag :D Det närmar sig!!! Och jag vill inget annat än att ha honom i min famn!!

På måndag ska vi skriva på faderskapsbekräftelse och på onsdag ska vi till barnmorskan, då ska vi gå igenom hur vi vill att våran förlossning ska se ut :D SÅ nära är det nu :D Helt underbart!

Det som känns så skönt inför förlossningen är att vi (jag och Magnus) är så taggade, eller ja, det är nog jag som är mest taggad, men tror att Magnus blir lugnare i det. Om jag skulle gå runt och vara orolig så skulle ju han bli lika nojjig.
Men vi känner oss lugna, taggade och framförallt redo. Vi vet att det kanske inte går som vi tänkt/vill, men att det gör inget. Så länge alla kommer levande därifrån så är vi nöjda. Jag har t.o.m slutat nojja mig för eventuellt snitt. Det var ändå en grej jag var livrädd för, men nu känner jag att det känns helt okej.
Visst, det är inget jag strävar efter, men jag kommer inte få panik om det blir så. Vilket känns skönt!

Just nu är jag faktiskt mer nervös över hur det kommer gå hemma sen, hur man hittar rutin osv. :P Men själva förlossningen är jag lugn över. Visst är man nervös och lite "rädd" då man vet att det kommer göra ont och man har aldrig vart med om något liknande förut, men samtidigt väldigt häftigt och man får världens bästa belöning!

Den enda iskalla vind som kan komma ibland är om jag inte får med mig någon bebis hem.. Som min älskade syster och hennes man.. Men är inte rädd för att gå över tiden, tänker att det som hände med Malte kan hända närsomhelst.
Tack och lov har jag en bebis i magen som tydligt visar att han lever och jobbar med sina muskler varje dag, så behöver inte tvivla.
Men det är som sagt det som slår mig ibland, att även fast man är helt redo så kan hela ens värld ryckas undan på en sekund...