Ångest

Vet ni om hur det känns när det som alltid har betytt allra mest för en hamnar i skymundan?

Jag pratat självfallet om hundarna! Jag tänker vara ärlig och säga som det är. De hamnar i bakgrunden och jag absolut HATAR det!

Jag väljer inte detta med flit. Utan det blir så när jag inte har någon ork. Då måste Alvin komma först.

Självfallet mår hundarna inte uselt, då hade jag låtit någon annan haft dom om dom mådde så dåligt.
Men de kan absolut må bättre!

Men sakta men säkert så börjar jag få lite energi och därmed kan ge den energin till hundarna.
Som igår, då kunde jag träna dom i ca en kvart. Låter pisslite, men när man är ensam med Alvin är det jättestort!
Promenader får dom, så det är inte där bristen är. Utan i träning och bus.

Och jag har sån sjuk ångest över detta. När man alltid har kunnat gett dom allt och nu kan jag inte det.

Men som sagt, sakta men säkert kommer det tillbaks <3